Enda sen typ vecka 12 har vi haft en lista, en inhandlingslista med grejer som man "bara måste ha" (tycker shoppoholicen jag   ). Skämt och sido, det är en lista som typ vagn, säng, babyskydd och lite (eller, ja, ganska mycket på) sånt på och jag har faktiskt fått den ändrad av en god vän med barn som snabbt sollade ut saker och la till några! 
För det är svårt, har man aldrig gjort det här förr, så är det skitsvårt och veta vad man verkligen behöver och vad man luras att handla.
Men i alla fall så börjar det finnas ett slut på listan nu, vi är typ klara!
Vi va och beställde sängen igår, sen väntar vi bara på bilen (som är köpt men står på verkstaden för urkoppling av airbag) och sen kan vi hämta vagnen! Sen känns det okej. Visst har vi ett helt barnrum och göra klart men det känns inte som det är nån större panik, Pricken lär väl bo med oss i några månader iaf      
Men bara det är hämtat, så har vi det vi behöver hemma. Eller nja, men resten av grejerna kan man ta en förmiddag på IKEA och handla. Så vi säger så här, det dyra och mest väsentliga är klart!!

Med det skrivet kommer ångesten. Eftersom "allt" är klart och det är så lång tid kvar, så kommer något att hända!! 
Naturligtvis INTE men man nojjar ju! 
Vi har ett par vänner som förlorade sitt barn under förlossningen och resnonerar nu, som jag har försökt annamat, att graviditeten gjorde oss lyckliga och det kan ingen ta ifrån oss. 
Så jag försöker verkligen resonera så. Vi har ett barn i magen och skulle det hända nått, så har vi alltid haft detta barn och vi har haft en bra lycklig graviditet!! 
Men nu kommer det inte hända nått, men jag hatar ångesten som kommer krypandes.... Ibland hatar jag min hjärna så otroligt!!!