Jag läser ganska många bloggar om just IVFare. Fram tills nu har alla, tillslut, varit solskenshistorier. Igår hände det som inte får hända för en gravid IVFare, hennes barn dog i magen. Den sorgen. Hur återhämtar man sig? 

Googlar man är det oftast skräckhistorierna man får upp, men denna IVFare har jag följt i så otroligt många veckor. Från innan plusset fram till nu och dom ligger bara 2 veckor före oss. Dom är så lika oss, dom är oss fast om 2 veckor, få jag ju för mig!

För er som inte har varit inne i IVFbloggsfären eller homobarnagörandet, så är det så att vi ger varandra stöd, tips och hjälp. En fascinerande värld där vi kan vara anonyma och aldrig någonsin träffas men fortfarande få ett sånt otroligt stöd av varandra. Dom som kommenterar denna bloggen anser jag vara mina "vänner", i denna lite konstiga värld vi delar. 

Men just denna incident som hände igår, tog knäcken på mig! Jag känner hur ångesten och paniken kommer krypande över mig. Vi har rutinultraljudet på tisdag och jag är livrädd att något ska ha hänt. Att Pricken inte längre lever, att Pricken är sjuk så vi måste avsluta graviditeten, att Pricken är sjuk men går att "laga". 
Hela denna graviditet har jag alltid fått nått nytt och oroa mig för, sånt jag inte hade en aning om, sånt jag inte hade velat tänka på. Jag hade velat leva i min lilla "bubbla" och inte vetat allt jag nu vet..
Hela graviditet har gått ut på datum, veckor och tider:
Vecka 12 för då minskar missfallsrisken.
RULet, för då får man veta att allt är okej.
Vecka 27, för då överlever 9/10 barn om dom föds.
Förlossningen, allt kan hända.
Plötslig spädbarnsdöd, hur överlever man som förälder?

I min lilla bubbla, där är RULet bara ett sätt att få veta vilket kön bäbisen är, INTE att det är något fel på hjärta, hjärnan, njurar, lungor eller levern mm.
I min lilla bubbla så ser allt bra ut på RULet så kommer det aldrig någonsin hända något med vårt barn.
I min lilla bubbla så fanns det ingen tanke alls på att nått kan vara fel eller att nått kunde hända. Eller jo, det fanns väl där, men jag tillät mig inte och plocka fram det. 
Och nu sitter jag här, men ångesten och paniken som sakta men säkert äter upp mig. Hur ska jag klara detta i 21 veckor till? Hur ska jag orka? 

Tänk om:
allt ser bra ut på RULet och vårt barn dör senare.
inget ser bra ut på RULet och vi måste ta bort vårat barn.

Jag försöker trösta mig med att jag är en helt "normal" människa. Jag är inte en av dom alla "vanliga" par som inte kan få barn pga olika andledningar (absolut inget ont om "vanliga" par som inte kan få barn, bara en klen tröst för mig). Den enda anledningen jag inte kan få barn på "normal" väg är att jag är en kvinna, gift med en kvinna. Så det är inget fel på mig eller min kropp. Jag tillhör inte kategorin "ofrivilligt barnlös", utan jag tillhör kategorin "lite krångligare väg till ett barn"
Det finns ingen anledning till att Pricken inte vill bo kvar eller må bra i mig.

Kan jag få komma tillbaka till min bubbla igen?

Frun har gett mig bloggläsarförbud. Jag får inte längre läsa andras bloggar. Och hon har nog rätt. Jag måste nog hitta tillbaka till mitt lugn, min ro och försöka bry mig om mig själv utan att få input från andra.. 
Jag måste fortsätta blogga på denna sida för mitt eget huvud, men jag måste nog ta en paus från allt läsande ett tag. Jag kommer att återkomma och läsa i kapp mig, men nu måste jag få vila lite!
Tack ni alla därute och lycka till!!   

3 dagar kvar till RUL!

Skräck, panik och ångest!

 

Annie

8 juli 2012 12:25

Åh, så fruktansvärt! :( Det går inte att föreställa sig, det är ju som du säger den stora mardrömmen. Aldrig någonsin hade man kunnat förbereda sig på hur orolig och rädd man skulle vara precis hela tiden. Men det var någon som sa till mig "Welcome to parenthood". På något vis måste vi nog förlika oss med att konstant oro är en del av föräldraskapet. Jag har inga svar på hur man ska lära sig hantera det, för det undrar vi fortfarande.

Men Pricken sparkar och buffar. Ni känner honom leva och röra sig. Hen mår bra!! Fokusera på det, hur svårt det än är. <3 Skickar stora kramar!

http://bebis2012.wordpress.com

attblimammor

8 juli 2012 12:32

Det är ju otroligt svårt att hålla sig lugn och sansad, men det är som du säger, så länge vi känner Pricken måste/kan vi hålla oss lugna!!
Man får hitta dom "små" sakerna för och hålla sig lugn!!

Lycka till med erat miniknytte och vi skickar stora kramar tillbaka!! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom vår lilla son är här nu, så känns det som denna bloggen får gå i vila! Denna blogg har varit min/vår ventil genom hela bäbisgörandet och graviditeten och nu är ju lixom resultatet här.Nu börjar en helt annan resa, den livslånga      Om n...

4 veckor för tidigt kom han! Ture, vår fantastiskt underbare son!! Så älskad, så självklar, så underbar!       Just nu ligger vi på prematuren med honom. Han är fullt frisk men eftersom han är född i vecka 36+1 så får vi stanna några dagar ...

Herregud, ny vecka igen!! Och nu börjar räkningen bli lika förvirrande som i början. Vi är på vecka 37. Vi har fullgjort 36 veckor vilket betyder att det är 4 fulla veckor kvar tills bäbis ska komma ut, eller? Om 4 veckor har vi fullgjort 40 veckor, ...

Jag har det jobbigt, Frun har det jobbigt, allt är jobbigt!!Frun har det jobbigt med jobbet och lite avsmittade hormoner. Sen gör det väl sitt till att det är ganska nära nu. Man har nerverna lite utanpå kroppen.Jag har ont. Överallt, hela tiden! Jag...

En månad kvar.En månad till Umeås datum, 4 december.Mindre än en månad kvar enligt ULdatum, 3 december.Mycket mindre än en månad till mitt datum, 28 november.Lite mindre än en månad till fruns datum, 2 december.     Hur som helst är bäbis bar...