Telefonen ringde imorse efter att jag varit på jobbet en timme. Det va mamma som ringde och sa att hon va på väg till akuten med svårt att andans, tung i bröstet, ont i armen och ont i käken. Hjärtinfarkt, är det första som slår mig. Moster va med henne så jag stannade kvar på jobbet. Efter en timme har samtalet landat och hormonera kommer fram, stora lilleskuttårar kommer vällandes och jag inser att jag måste stänga och åka till min mamma som ligger på akuten!!
Sagt och gjort, tack vara väldigt snälla vikarier och chefer (som om dom egentligen hade nått val, för jag tror inte dom ville ha en hysterisk gråtande jag på jobbet hela dagen), sprang jag över till min vän som jobbar tvärs över gatan och bad henne skjutsa mig till sjukhuset. Väl där var det fullkomligt kaos med brandlarm, branddörrar, ingen moster som svarade i telefon, ingen mamma som svarade, ingen i recpetionen som visste vart mamma tagit vägen. PANIK!!
Efter en liten stund ringer moster upp och jag hittar mig fram till rätt hiss, våning och rum! Där sitter hon, världens bästa mamma, lite medtagen men med ett leende på läpparna!! Min fina mamma! 
Hon lever, hon kan skratta och hon ser likadan ut, dock lite tröttare. Hon har väldigt högt blodtryck och måste stanna på sjukhuset över natten!! 
Nu är hon iaf på rätt ställe om nått mer skulle hända! Men herregud vilken panik man får. Min mamma får ju inte dö! Prickens mormor får inte dö. Vi kommer bli Prickens mammor och en vacker dag kommer vi oxå dö. Vi kommer att behöva lämna Pricken och Pricken kommer behöva finnas utan oss. Livets gång, jag vet, men vad har vi ställt till med!!!???