Konsten att aldrig vara nöjd!
Här nojjar man över hur man mår och så vidare. Nu nojjar jag över att jag mår ganska bra.
Jag är inte längre så illamående, jag är inte så trött och jag är inte så beroende av vissa grejer att äta. 
Fortsätter att banka in i huvuet, INGET BLOD, INGEN FARA!! Rent logiskt borde ju det vara det om händer om nått är fel, blodet borde i så fall komma! Om det inte är så, så snälla, låt mig tro det!
Det är en vecka kvar till det tidiga VULet, så man är lite skakig, samtidigt som jag verkligen försöker låta mig få vara glad och nöjd!
Det är som om både Frun och jag håller andan. Det är precis som allt är lite dimmigt och fortfarande ogreppande. Jag tror inte nån av oss, fortfarande, förstår att vi väntar barn. 
Det känns som det är en lång sträcka fram till VULet och efter det kan vi finnas, andas, leva igen!