Inatt klockan 00:10 ringde Fruns telefon, det va vår gode vän, som lite förvirrande, lite hysteriskt fnittrande sa
-Mitt vatten har gått, kan ni komma och ta Bäbis?
Hon heter inte Bäbis (och hon är inte en bäbis heller) men jag vill inte skriva ut hennes namn, men iaf är det deras första barn som är 3 år och som ligger och sover.
Både jag och Frun flög upp, packade ihop typ tandborste och lite kläder och åkte upp.

Frun bäddade ner sig i soffan och jag bäddade ner mig i sängen bredvid Bäbis. Vi insåg ganska snabbt att vi får inte plats alla tre i sängen då Bäbis lagt sig precis tvärs över sängen!

Ligger vaken länge och är lite "orolig" och spänd och hoppas att allt går bra på sjukhuset.
Bäbis vaknar till vid 3 och frågar efter pappa varvid jag svarar att dom är och "tittar" på den lilla bäbisen (jag sa inte tittar men jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa, lite lätt tröttyr) varvid denna lilla trötta flicka bara lixom okejar situationen och lägger sig och somnar om.

Vid 4-snåret kommer det ett mms till Fruns telefon att allt är klart och att allt har gått bra!
Därefter somnar jag nöjd och glad över att åter har blivit "tant" åt en liten Prinsessa!!


Vid halv sjusnåret är det dax och vakna så jag går in till rummet och hon tittar på mig och utbrister:
-Bäbisen, när den kommer hem, ska den ligga bredvid mig i sängen och sova.
Med en sån otrolig glädje i rösten. 
Fina fina fina Bäbis. Så liten men ändå så stor!